Idag fick jag skjuts av saras mamma och henne från makeupen.
Henne systers son satt i bilen som är 3? Skulle jag gissa på. Kanske fyra? Whatever! Söt som socker iaf.
Kommer bli en heartbreaker den där lille mannen. Tjejerna kommer springa som galna. Men till sak...Och då kom jag på att, jag är dålig med barn.
Jag har liksom inte orken att engagera mig.
Att prata bebisspråk tex. Det vill säga, prata med en barnslig röst och fråga om det var kul på dagis. ..
Nej....
Varför är jag sådan?
Min syster är helt tvärtom. Hon rår om andras barn helhjärtat. Varenda unge vi träffar.
Gråter dom för att dem inte får något har hon tålamod och liksom fogar sig. Jag blir irriterad istället!
Tänker typ: "tror du att du ska få glass bara för att du gråter. Ouppfostrade unge" Typ så? Jag har inget tålamod!
Typ när mammor går på stan.
Värsta som finns när mamman tjatar ett antal gånger "kom nu calle, nej calle, kom så går vi calle, ah va fin calle, calle nej hit ska vi, calle inte så."
Kan ni förstå varför jag inte vill ha barn?!. Håller ni med?
Undra om det bara är jag som är såhär barnskygg? Barn är jobbiga. Bortskämda och gnälliga. De kräver så mycket. Enormt mycket.
Hoppas innerligt att jag lyckas med min uppfostran sen när det är min tur att ta hand om små juniors.
Då är jag 30år, så då borde jag vara redo hah.
Tre pojkar vill jag ha.
Joen, Valtyr och Maximilian.
Sådär nu har jag fått yttra mig.
Fick ni något att läsa på morgonkvisten.
Natti natt
|
